uppsalacalling

Dricker kaffe och småäter frukost i öronlappsfåtöljen. Så smått börjat insett att det här inte kommer vara hemma länge till. En vecka ungefär. Jag har valt det själv. Det står inte på innan jag inte kommer att vara här på över ett år.  Jag älskar att få mer vardagstid med B, och kommer vara här på helger ändå. Men det är en lite märklig känsla. Under de 1,5 åren jag bott här har jag ju skapat bara mitt eget krypin. Alla små saker, muffins-skålen i keramik, gamla vitmålade stegen, de små gammalrosa godisskålarna, oranga blom-ljushållarna, gardinerna, björkarna på väggen, kakburkarna som heter tilda. Klädkammaren. Kakeldekoren med ankor i badrummet. Allt är fånigt, luddig, yvigt, vitt och färglatt. Precis precis som jag vill ha det. Det är så hemma för mig. Varenda sak, tavla och skål har jag ställt där, har en historia, har jag köpt bara för mig.  Så, det  är på ett sätt lite vemodigt. Lite sorgligt. Konstigt. Jag trivs så bra här. Hemma.